Jag skriver ganska öppet om mitt sockerberoende och att jag nu går en kurs för att lära mig hantera det här på bloggen. De som vet vem jag är får veta mycket här. Annars pratar jag mest med min särbo om det. Ibland kan jag känna att jag vill berätta för någon, men sedan inte prata så mycket mer om det med den personen. Alla förstår inte och kommer aldrig att göra det och då känns det bara som att slå huvudet i väggen att prata med en sådan person. Risken är att man får konstiga kommentarer som man bara blir ledsen av. Några kollegor vet, men vi pratar inte så mycket om det. Det var länge sedan jag åt fikabröd eller godis på jobbet så det är ingen som tycker det är konstigt längre.
Om jag blir bjuden på mat av någon som jag inte känner så väl skulle jag vilja berätta att jag inte äter socker- och gluten för att den ska vara beredd på det. Annars kan man ju bara säga "Nej tack" om det är något jag inte äter. Kanske något om LCHF eller så. Gäller det bara en kaka eller efterrätt säger jag bara "Nej tack", "Nej tack, jag är nöjd" eller "Nej tack, jag är mätt". Det brukar funka.
Vi fick också veta att om man i en diskussion känner att man behöver gå i försvar över sin kost eller livsstil så sitter det antagligen en annan sockerberoende på andra sidan. Då ska man bara säga att så här är det, så här gör jag och sedan inte diskutera det mer.
Jag har märkt många gånger att en del blir oerhört provocerade när jag säger att jag äter LCHF eller att jag inte äter socker och gluten. Att välja bort socker är helt livsfarligt enligt vissa. Den här bilden är mitt i prick:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar