Att prioritera och ta ansvar för sin hälsa

Länge förbannande jag min dåliga karaktär som ledde till min övervikt. Ibland försökte jag bara acceptera att jag var en sådan sort som hade svårt för att äta lagom, men oftast var det något som gnagde i mig. Kunde det verkligen vara så, varför skulle det vara så? Började söka, hittade LCHF. Märkte att när jag åt väldigt lite kolhydrater mådde jag så mycket bättre och aptiten normaliserades. Kände ändå att det inte var hundraprocentigt. Hade svårt att hålla mig sockerfri och när jag började äta lite socker blev det snart mer.

Efter ännu mer sökande började jag fundera på om jag kunde vara sockerberoende. Läste mycket om det och allt jag läste kände jag igen mig väldigt mycket i. Det var som om de skrev om mig. Gjorde ett enkelt test, ett sådant test hittar du här, och fick högsta möjliga poäng. Det var skönt att börja förstå att detta inte har någonting med karaktär att göra utan någonting helt annat.

Jag har ännu inte fått några stora fysiska problem av sockret, framför allt är det min mage som protesterar när jag äter socker, men psykiskt känner jag av det. Efter några riktigt jobbiga år blev jag djupt deprimerad och fick söka hjälp för det. När jag började må bättre insåg jag att jag nog alltid har varit mer eller mindre deprimerad. Depression ligger i mina gener, men jag inser också nu att sockret säkert har haft en stor del i det.

Med stora fysiska problem menar jag allvarligare diagnoser som beror på för mycket socker som diabetes typ-2, värk i olika former, cancer, högt blodtryck, stroke, alzheimers m.m.

Förutom att ta hand om mina barn sätter jag numera hälsan absolut först. Jag är värd att må så bra som möjligt, mina barn är värda att ha en mamma som är lugn, trygg och som kommer att finnas för dem till hundra procent i väldigt många år till. 

Jag är så trött på att känna mig som någon annan. Trött, deppig, sur och överviktig. Livet är för kort för sånt. Jag vill ju leva, inte bara överleva. Nu känner jag att jag mer och mer hittar mig själv och att jag känner igen mig själv. Jag är beredd att göra det som krävs. Det känns bra att ha hittat det som kan ta mig hela vägen fram. Behandla sockerberoendet och göra en biokemisk reparation.  

Välden går inte under för att man inte kan äta socker och gluten. Känner man så så borde man allvarligt  fundera på att söka hjälp. Det finns viktigare saker i livet än att äta skitmat.