Läser just nu boken Addicted om och av Camilla Näslund. Den handlar om Camillas sockerberoende och tillfrisknande. Den handlar också om den gastric bypass hon gjorde. Den handlar om de svåra komplikationer, psykiska, fysiska, sociala och andliga, hon har fått av beroende och operation. Dessutom får man många berättelser om de fördomar och kränkningar som Camilla och andra kraftigt överviktiga möter varje dag.
Camilla är gay och det framgår med all önskad tydlighet att det inte har varit en dans på rosor att vara gay i Norrland där Camilla bodde. När man läser blir man riktigt upprörd över hur folk behandlar andra för vad det ÄR. Varför kan man inte får vara den man är utan att mötas av fördomar, elakheter och t.o.m. våld?
Boken väcker mycket tankar. Mest blir jag förbannad över folks fördomar och elakheter. Över sjukvårdens okunskap om sockerberoende och förnekelse över att det existerar. Över samma sjukvårds tro att om man skär bort friska organ och folk bara går ner i vikt ska allt fixa sig. Det är bara det att sjukdomen sockerberoende sitter i hjärnan och inte i magen. En gastric bypass leder ofta till svåra komplikationer orsakad av näringsbrist inom några år och då finns det ingen hjälp att få. Dessutom kvarstår sockerberoendet om man inte behandlar det.
Idag var mitt ketonvärde plötsligt 2.2. Sprang hem från jobbet i måndags och till jobbet, på fastande mage, igår. Det gjorde nog susen :). Löpningen gör också att jag blir lite hungrigare. I går eftermiddag och kväll blev det ett par extra små mellanmål i form av ägg, några paranötter och babybel. Ska inte vara så rädd för att äta bra mellanmål om jag verkligen behöver. Hellre det än att fastna i sockerfällan igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar