Att våga gå utanför komfortzonen

Skolgympan väckte inte direkt min rörelseglädje. När vi skulle välja lag blev jag vald bland de sista om det inte var kompisen som valde. Jag blev rädd att misslyckas och göra bort mig. Skolgympan var alltid en källa till ångest. Det var först många år efter jag slutat skolan som jag börja tycka om att röra på mig.

Jag är glad att jag hittade triathlonsporten. Man fokuserar på sitt eget samtidigt som man träffar likasinnade. Alla gör det för att det är kul, men en del vill göra bra resultat jämfört med andra. För andra, som mig, räcker det med upplevelsen, gemenskapen och att göra sitt bästa. Jag har aldrig upplevt att någon tycker att jag ska lägga av p.g.a. att jag är långsammare än många andra. Alla är väldigt uppmuntrande.

För mig är det stort att ha kommit dit jag är nu. Från ganska vattenrädd till att ha lärt mig crawla. Börjat cykla och är hyfsat ok på det. Gått från att tycka att löpning är mest jobbigt till att tycka att löpning är den roligaste, skönaste och enklaste sporten.

Jag har gått utanför min komfortzon många gånger de senaste åren. Att börja ta crawllektioner var jobbigt och nervöst. Tyckte fortfarande inte ens det vara ok att vara under vatten då och var osäker på om jag skulle kunna lära mig crawl överhuvudtaget. Tycker fortfarande det är lite jobbigt varje gång jag ska träffa min simtränare. Att hon ska titta på mig och bara ha mig i fokus, men det är bara att trycka undan de känslorna för när lektionen är slut känner jag mig inspirerad och motiverad att fortsätta träna på egen hand.

Alla lopp jag har ställt upp i, både i triathlon och löpning, har varit lite jobbiga. Jag har varit rädd för att misslyckas och "göra bort mig". Fast det har jag inte gjort. Om jag kommer sist så spelar det ju faktiskt ingen roll. I Mörkö kom jag sist i mål av damerna och tredje sist totalt, men vad gör det? Jag tog mig runt på en för mig bra tid.

Mitt självförtroende har växt väldigt mycket under den här resan så här långt. Det blir ju så när man klarar någonting som man inte visste om man skulle klara och tyckte var lite jobbigt att göra just därför. Nu känner jag att jag har tagit mig förbi de svåraste hindren för att kunna nå mina långsiktiga mål. Nu är det bara att träna :).