Så här var och är det för mig

Jag tror att jag har varit sockerberoende sedan jag var mycket liten. Jag minns att jag tidigt var rätt fixerad vid godis och glass. Ett exempel på det är att när vi åt glass åt jag upp min så fort som möjligt för att jag skulle kunna ta över mammas glass sedan. Då var jag ganska liten. En annan händelse är när vi barn fick en godispåse att dela på. En annan tjej, jämnårig med mig, fick ansvaret för påsen. När vi hade tagit en bit var sa hon "nu ska vi vänta en rejäl stund". Jag fattade ingenting. Vänta? Jag tror jag var runt 8 år då. Det har aldrig varit någon njutning i att äta sött mer än kanske väldigt kort. Det var tack vare att tillgången till godis inte var så stor, vi fick ganska små mängder fredagsgodis, och att vi åt bra mat hemma som gjorde att jag inte var överviktig redan som barn. Fast jag var tidigt medveten om min kropp och tyckte jag var tjock, men när jag tittar på foton från barndomen idag så var jag inte det.

Jag har använt många metoder för att gå försöka gå ner i vikt. Inget har funkat i längden. Ibland har det funkat en tid, ibland har det inte ens funkat en dag. Om man är beroende så hjälper det inte med viljestyrka för att lägga om sin kost på lång sikt, man behöver hjälp.

Den vanligaste metoden att gå ner i vikt är att äta mindre samtidigt som man tränar mer. Jag försökte äta så lite som möjligt, drack olika äckliga drycker samt deltog i olika progam t.ex. Viktväktarna. Första gången jag gick med i Viktväktarna var på gymnasiet. Då vägde jag 69 kg. Jag kommer ihåg att jag redan då var 170 cm lång (jag är 172 idag) och tyckte att jag borde väga 60 kg för det hade jag läst lite varstans. Jag gick ner till 63 kg sedan tyckte min konsulent att det fick räcka. Jag gick snabbt upp allt igen och lite till. Om jag skulle väga 69 kg idag skulle jag vara mer än nöjd. Jag tror att jag har bantat mig tjock.

När jag var yngre hade jag perioder då jag tränade väldigt mycket. Det har jag gjort som vuxen också, men som yngre gjorde jag det bara för att gå ner i vikt. Jag tyckte absolut inte det var kul, men jag trodde jag skulle gå ner i vikt. Idag vet jag att träning kanske kan hjälpa en aning om man vill gå ner i vikt. Kosten är det absolut viktigaste att få ordning på. Framförallt ska man träna för att må bra och för att det är kul.

Jag har också använt ett par hälsokostpreparat som jag inte ens kommer ihåg namnet på nu för att gå ner i vikt. Preparat där tillverkaren utlovar snabba resultat. De funkade självklart inte heller.

Sedan jag började jobba med mitt sockerberoende har jag även hört andras berättelser om hur de t.ex. kräkts upp maten när de har ätit för att dämpa effekten av att de ätit för mycket. Det finns också de som har använt droger för att dämpa aptiten. Det är många som har genomgått en gastric bypass. De har fått sina friska organ bortskurna för att försöka anpassa kroppen till dagens mat. Helt meningslöst eftersom det inte är i magen felet sitter utan i hjärnan. Beroende är en sjukdom i hjärnan. Det finns väldigt många olika sätt att försöka hantera att man inte kan äta på ett normalt sätt och inget av dem fungerar om man är beroende.

Det som fungerar är att gå i behandling för sitt sockerberoende och/eller gå 12-stegsprogrammet. Man behöver släppa taget, sluta kämpa emot, sluta vara obstinat och göra det jobb som krävs. Man kan säga att "jag skulle aldrig kunna vara utan det eller det resten av livet". Eller så kan man det, man sörjer det och sedan går man vidare. En dag i taget. Livet är för kort för att gå omkring och ha städig ångest över sitt ätande. Risken är ju också att förutom psykiska besvär kan man också bli allvarligt fysiskt sjuk.

Jag vill såklart helst vara normal. Jag vill kunna äta sötsaker, som jag älskar på ett sätt, ibland, men har jag insett att jag inte kan göra det. En tugga kan vara starten på ett frosseri som håller i sig i månader.

Jag vill kunna äta på ett normalt sätt och känna när jag är mätt. Det kan jag inte och det har jag egentligen vetat länge, men insett det på nytt först nu. Jag vill absolut inte väga maten och räkna kalorier, men det få jag finna mig i om jag inte ska äta för mycket, må bra och inte öka i vikt. Många inom OA väger alltid sin mat. Ett av våra problem är nämligen vi fuskar gärna om vi kan och äter för mycket.

Det är mycket jobb att hålla sig i tillfrisknande, men det är det absolut värt. Det finns ingenting som är värt att äta om man mår dåligt och blir sjuk av det. Du är inte ensam om att inte kunna äta lagom. Vi jättemånga.