Depression

I slutet av 2012 började jag känna mig riktigt deprimerad. Visst hade jag varit ledsen, nedstämd, orolig och ångestfylld åren som gått, men det kändes helt normalt eftersom det var mycket jobbiga saker som hände. Jag tänkte hela tiden att det blir nog bättre snart. Det skulle bli bättre när allt var uppordnat och vi hade kommit till ro efter allt som hänt med barnens pappa. Fast det blev bara värre.

På våren 2013 gick jag till läkare. En väldigt bra och förstående läkare som jag kunde diskutera olika alternativ med. Jag fick fylla i ett frågeformulär som visade jag var deprimerad. Var väldigt skeptiskt mot antidepressiva tabletter, jag var rädd för biverkningarna. Jag hade även problem med att sova. Hoppades att om jag bara fick sova så skulle även nedstämdheten ge med sig. Sedan var det också snart dags för semester och då skulle jag få vila upp mig tänkte jag.

Började med insomningstabletter och tyckte nog att jag kände mig lite bättre. Hankade mig fram till semestern. Nu skulle jag vila och återhämta mig. Det var bara det att när semestern kom blev barnen oroliga, ängsliga och väldigt klängiga. Särskilt dottern. Allt hann väl i kapp dem när det lugnade ner sig. När semestern var slut var jag ännu mer utmattad och nedstämd.

I september hade vi en semestervecka i Italien inbokad. Det var avkopplande och skönt i värmen, men inte tillräckligt. På en vecka hinner man inte återhämta sig så mycket när man är så utmattad. Jag orkade bara ligga på en solsäng och inte göra någonting, men kände att det fanns andra förväntningar.

Strax efter att vi kom hem från Italien gick jag till läkare igen. Träffade en annan bra läkare som jag har gått till sedan dess. Skrev om henne här. Nu var jag helt inställd på att börja ta antidepressiva tabletter (SSRI=Selektive Serotonin Reuptake Inhibitor). Insåg att det inte fanns någon annan utväg. Jag kunde inte ta mig ur det själv och behövde snabb hjälp.

Redan en vecka efter jag börjat med tabletterna kände jag mig bättre. Efter en månad mådde jag riktigt bra även om jag hade en lång väg tillbaka. Biverkningarna var ingenting att tala om och jag har aldrig ångrat att jag började med SSRI. När jag började må bättre förstod jag också att jag nog har varit lätt deprimerad under väldigt många år. Mådde nu bättre än på väldigt länge.

Har försökt trappa ner och sluta med SSRI några gånger, men varje gång har depressionen kommit tillbaka. Tror själv att jag har serotoninbrist, vilket jag har hört är vanligt hos beroendepersoner. Det är en av anledningarna till att man blir beroende. Eller också är det allt socker och en hel del stress som har utlöst serotoninbristen.

Varje gång jag har börjat med lågkolhydratkost har jag också mått bättre. Det är ofta i samband med det som jag har försökt sluta med tabletterna. När jag återigen blev gluten- och sockerfri den 18/10 förra året fick jag också snabbt mer krypningar i benen. Detta är en biverkan av SSRI, men som jag inte känt så mycket av innan. Började då trappa ner från en till en halv tablett om dagen. Det gick bra. Krypningarna blev bättre, men inte helt bra så i början av januari minskade jag ytterligare till 1/4 tablett.

Det har gått bra hittills. Den biokemiska reparationen och frånvaron av socker och gluten var kanske det jag behövde. Hade en väldigt hög stressnivå i kroppen och där börjar jag läka. Binjurarna mår bättre, jag slipper de ständiga insulinpåslagen som stressar kroppen och jag har fått verktyg som hjälper mig att hantera både mitt beroende och livet i stort. Nu när jag snart ska sluta helt med SSRI har jag fasat in lite mer naturliga alternativ. Någon typ av stöd behöver jag fortarande.

Här är en liten film om depression:

Med detta vill jag säga. Var inte rädd för SSRI. Livet är för kort för att gå omkring och må dåligt. De kan hjälpa till så att man orkar styra upp sitt liv och få det på rätt köl igen.