Det händer att man får kommentarer om att det är synd om oss som inte äter socker. Det finns de som tycker att vi ju måste unna oss någongång. Senast i fredags sa någon det till mig. Vi hade kick-off möte med min nya grupp efter omorganisationen. Vi skulle presentera oss själva och vi fick veta att en för mig ny kollega älskar att baka. Hon sa nästan direkt att vi måste ha en fikalista. När det var min tur att presentera mig sa jag typ att jag inte äter socker. Då sa en annan ny kollega att det var synd om mig som inte kunde äta av den första kollegans bakverk som tydligen är något alldeles extra.
Vi har, minst sagt, olika syn på detta. Jag kan inte komma på vad som skulle vara så gott att äta att det skulle vara värt att äta och sedan må dåligt. Det är inte alls synd om mig som slipper äta inflammatorisk, cancergödande, diabetes- och kariesframkallande mat. Det är verkligen inte synd om mig som slipper bli galen av sug och måste ha mat NU!!! för att inte kollapsa eller slå till någon. Det är inte synd om mig som slipper bli utbränd och deprimerad och har en hjärna som fungerar. Eller behöver kämpa med huvudvärk, sömnstörningar, diarréer och svängande energinivåer.
Vi lägger ner så mycket tid, pengar och lidande på att försöka anpassa oss efter att äta mat som vi inte är anpassade för att äta. Nu när jag har varit sockerfri ett tag har jag blivit allt mer medveten om hur sjukt det är att hela samhället är så fokuserat på att ÄTA. När man ska äta, vad man ska äta. Särskilt tydligt blev detta runt jul. Tänk om vi istället kunde äta bra mat som gör oss mätta och friska (inte sugna) och sedan använda den energi som frigörs till att göra bra saker för oss själva och andra.
Unnar mig gör jag ofta. Jag unnar mig näringsrik och hälsosam mat av god kvalitet. Bland annat.
Tipsar om ett jättebra, tänkvärt inlägg från LCHF-ingenjören: http://lchfingenjoren.se/2016/january/det-ar-samhallets-fel.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar