Semesterlunken - reflektioner

Så här på semesterns 3:e dag känns det som att jag har kommit ner i varv ordentligt. Har varit ensam hemma ett par dagar och jag har sovit gott och länge, tränat en del och ätit bra. Däremellan har jag mest bara läst lite artiklar och tagit mig tid att bara vara, låta tankarna komma och gå och reflektera över olika saker.

Det är framför allt två saker som har cirkulerat i mitt huvud. Dels är det debatten om diabetes ska kallas för sockersjuka eller inte. Jag förstår inte riktigt varför en del diabetiker blir så upprörda av ordet sockersjuka. Man blir ju sjuk av socker för att man inte har någon produktion av insulin som kan bryta ner sockret (vid typ 1). Om man inte har något insulin borde det vara perfekt att inte äta kolhydrater. Borde man inte minska sitt insulinbehov då?

Läste en kommentar till ett inlägg igår där någon skrev: Diabetiker måste äta kolhydrater för att kunna ta sitt insulin. WHAT? VARFÖR? Varför måste man ta en massa insulin? Ska man inte sträva efter att tillföra så lite som möjligt utifrån? Oavsett om man har typ 1- eller typ 2-diabetes? Någon får gärna förklara för mig hur det hänger ihop. Jag vet att det är komplicerat och de olika diabetesvarianterna har olika orsak, men ändå.

Den andra saken som jag tänkt mycket på är varför det räknas som normalt att gå omkring med en massa krämpor så fort man har passerat 40. Råkade höra ett samtal häromdagen. En kvinna i 40-årsåldern berättade för en bekant att hon är sjukskriven p.g.a. ett par olika värkdiagnoser. Dessutom är den här kvinnan ganska överviktig. Om man mår på det här sättet när man är 40. Hur kommer det att vara när man blir ännu äldre? Varför accepterar man det? Varför söker man inte lösningar? Jag tror ju att människor med sådana här problem skulle må bra av att dra ner på kolhydraterna. Jag ska inte säga att det är lätt. Själv vet jag numera att jag mår allra bäst på LCHF-kost, men det är inte alltid jag lyckas äta som jag borde. Fast jag försöker så mycket jag kan.