Lätt eller svårt?

När jag hade skrivit mitt inlägg igår insåg jag att det kanske lät som att det gick lätt när jag var bortrest och att det inte var några problem att tacka nej. Det var det faktiskt på sätt och vis. Fast det är sällan man får någonting "gratis" utan en viss insats. Det kan vara kämpigt att bryta vanor. Det tar tid och det är lätt att falla tillbaka i gamla vanor hur mycket man än älskar sina nya.

Fast jag kämpar mycket hellre med att stå emot sötsug o.s.v. nu än kämpar mot cancer, alzheimers, diabetes eller någon annan av våra västerländska sjukdomar, alla orsakade av kolhydraternas skador, senare. De senare lär ju med ganska stor sannolikhet sluta med döden efter att man tillbringat sina sista år i livet med att må väldigt dåligt och varit begränsad på olika sätt. Dessutom mår jag väldigt bra under tiden och slipper diverse problem som är bra mycket lindrigare än sjudomarna ovan, men ändå inget jag står ut med.

Det känns viktigt att inte hälsan börjar vackla lagom när barnen börjar bli stora och kan klara sig lite mer själva. Det finns mer i livet som jag ser det. Så mycket att göra och så mycket att uppleva. Jag vill inte bli begränsad av någonting, framför allt inte av att hälsan är sämre än den skulle kunna vara.

Ibland ställer jag mig frågan: Är det så viktigt att äta? Så viktigt att man tycker det är värt att dö för att äta precis det man behagar för stunden? Självklart är det viktigt att äta gott. Jag tycker jag äter kungligt, varje dag. Det är få restauranger som kan erbjuda godare mat än den jag själv lagar. Faktiskt. MEN det finns mycket gott att äta som också är bra för kroppen. Riktig mat med rikligt med smaker och energi som lämnar en tillfredställd och mätt.