Tankens kraft

Jag har nyligen läst en bok som heter "Lär dig leva" av Mats och Susan Billmark. Den handlar om hur man kommer till rätta med stress och oro genom t.ex. hälsosamma tankar. Jag känner igen mig mycket i boken och särskilt i kapitlet om hälsosamma tankar. Att tänka negativt kan bli ett beroende. Man uppnår ju någonting med det, man får uppmärksamhet och hjälp av andra och de tycker synd om en. Min egen känsla är att jag själv gnäller mindre nu än jag gjorde för några år sedan och att jag tänker mycket mer positivt. Det gör enorm skillnad på välmåendet.

Det är också viktigt att omge sig med människor som ger en energi. Känner man att människor tar ens energi och drar ner en är det dags att försöka dra ner på umgänget. Jag tror mer på att umgås med människor som är som man själv skulle vilja vara eller har något som man själv skulle vilja ha än att bara träffa folk som bekräftar ens negativa tankar.

Jag gick till en samtalsterapeut en gång som var jättebra att prata med tyckte jag då. Hon bekräftade mig hela tiden. Hur jobbigt det var för mig och hur synd det var om mig. I efterhand har jag insett att jag inte blev utmanad och kom därför inte vidare.

Det finns flera tips i boken på hur man kan ändra sitt tänkande.

En person som jag beundrar mycket och är ett mycket bra exempel på vad man kan uppnå med tankens kraft och positivt tänkande är triathleten Sharhrzad Kiavash.

Syns inte, finns inte

Det sista av tre "kalas" för sonen över. Det har blivit lite utspritt firande av olika anledningar. Annars brukar jag försöka klara av alltihop på en helg. Men det har gått bra Vi har inte någon släkt här så det blir mormor, morfar, farmor, farfar och kompisarna. Litet och hanterbart. Jag har gjort det lätt för mig och inte bakat något, bara köpt. Bra att slippa stå och kladda med det mer än nödvändigt.

Självklart är det så att det är skillnad om jag slipper se, lukta och höra ljudet av folk som äter. Oftast är det inga problem ändå, men ibland är det jobbigt och det kan väckas en irritation i mig när folk som vet att jag inte äter socker och att jag gör det av hälsoskäl sitter och talar om hur FANTASTISKT gott någonting är. Ingen skulle göra så med alkohol om det fanns en alkoholist i sällskapet. Då är frågan om någon skulle dricka överhuvudtaget. Men det är så det är. Många är inte medvetna om att sockerberoende finns och förstår inte att det funkar på samma sätt som andra beroenden.

Men jag tänker inte ens tanken att förbjuda andra att äta. Inte i mitt eget hem heller. Inte inom vissa ramar i alla fall, men det skulle vara tufft att leva ihop någon som måste äta en massa snask hela tiden. 

Att minimera antalet tillfällen då man utsätts kan man göra på många olika sätt. En sak som gör stor skillnad i mitt liv är att inte handla i en fysisk affär. Jag beställer hem mat varje vecka. Det gör att jag slipper gå förbi tonvis med godis på väg till kassan och dessutom minskar det på min stress. Två flugor i en smäll.

Mängden mat - mängden protein

Jag har lite svårt att lita på att jag äter lagom. Vid tidigare viktkurer har jag vägt maten väldigt noga och det har blivit lite för bra. Det har varit gram hit och gram dit. Alldeles för fixerat. Därför vill jag inte väga maten nu. Har funderat en del på om jag möjligen äter för mycket generellt eller äter för mycket protein. För mycket protein kan höja blodsockret och på så sätt motverka viktminskning och kanske också öka risken för sug.

Sist jag vägde mig hade jag ju gått upp 1.6 kg. Även om jag känner att jag inte vill eller kan göra så mycket åt det just nu så funderar jag en del på det. Igår lade jag in det jag ätit under dagen och det jag planerar att äta idag i kostbevakningen. Eftersom jag inte väger maten så blir det på en höft. Kom fram till att kalori-, kolhydrat- och fettmängden är ok. Proteinet är nog lite högt.

Min egen bedömning är att jag äter ganska rätt. Kanske lite för mycket protein och det kan jag tänka på, men då kommer jag också att tänka på att ersätta det med lite mer fett. Den totala mängden energi behöver vara som den är.

Nu känner jag mig lugnare. Det finns ett par saker som jag ska testa om vikten och måtten fortsätter att gå åt fel håll, men det berättar jag om ifall det blir aktuellt. Någonting säger mig att det kommer att lossna så småningom.

Lite spännande och jobbigt hur den här sjukdomen fungerar. Den får en att tvivla, bli otålig, orolig och osäker. Men den ska inte få ta över, nu släpper jag det för tillfället. Känns skönt.

Cancer - en metabol sjukdom

Cancer blir vanligare och vanligare. Fler blir sjuka och fler dör. Vi håller inte alls på att vinna kriget mot cancer. Tvärtom. Jag är övertygad om att cancer i de flesta fall beror på kolhydratrik kost. Cancerceller är beroende av socker för att kunna föröka sig. Tillväxt i turbofart kräver turbobränsle. Som bekant bryts alla typer av kolhydrater ner till enkla sockerarter i kroppen.

Här är en mycket intressant föreläsning som jag hittade på bloggen Smarta diabetiker för några månader sedan men inte tittat på förrän nu. Dr Thomas Seyfried visar att även cancer är en metabol sjukdom.

När min f.d. man var sjuk i GBM (Glioblastom, mycket elakartad hjärntumör, som dr. Seyfried pratar om i föreläsningen) fick han faktiskt rådet att vara försiktig med sockret, men inte för tumörernas skull utan för att han inte skulle dra på sig kortisoninducerad diabetes. Han åt mycket kortison mot svullnaden i hjärnan nämligen. Kortison som alltså höjer blodsockret som i sin tur göder cancercellerna. Dr. Seyfried ifrågasätter flera saker i standardbehandlingen av GBM. En behandling som kanske gör mer skada än nytta.

Socker är ett jävla gift. Jag är glad att jag har fimpat det för gott.

En vanlig dag

Jag har vissa rutiner som jag gör varje dag eller varje vecka. Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att läsa dagens meditation i appen Food for Thought. Sedan kollar jag Facebook om det är någon som skrivit något trevligt inlägg i någon av de grupper som jag är med i som på något sätt är kopplade till Sockerskolan. Alltid är det någon som skrivit något bra inlägg som jag kan ta med mig på vägen. När jag har klivit upp ur sängen gör jag mina vanliga morgonsysslor och skriver även ner en negativ tanke eller känsla och lägger den i min GodCan.

OA har korta morgonmöten på en kvart som börjar kl. 7. Någon gång i veckan ringer jag in på ett sådant. Ett par gånger i veckan ringer jag in på ett lite längre möte. Det finns flera möten i veckan med olika tema t.ex. återfallsprevention och andligt.

När jag är klar åker jag till jobbet. Frukost brukar jag äta på där. Lunch äter jag oftast min medhavda i lunchrummet på jobbet. Om jag inte tränar på morgonen så kanske jag tränar innan jag äter lunch. Just nu tar jag det lugnt med träningen.

Jag jobbar deltid så vid 15:30 är det dags att åka hem, hämta barn och skjutsa till träningar o.s.v. Middag blir någongång mellan 17 och 18.

Mellan jobb, träning och sysslor ringer jag samtal, tar emot samtal, planerar min mat för nästa dag, skriver tacksamhets- och stolthetslista (3 saker varje dag) och gör andra friskfaktorer.

Att sköta om sig och göra jobbet, tillräckligt mycket friskfaktorer, är A och O. Man kan inte bara tänka eller säga det. Man måste GÖRA det också. För sin egen skull, inte för någon annans och även om man inte har lust. Skjuter man upp det där telefonsamtalet, inte tar emot ett annat samtal, inte planerar o.s.v. så ger man genast sjukdomen utrymme. Det har hänt ofta att jag inte har haft lust att ringa någon eller delta på något möte, men jag har gjort det ändå och jag har aldrig ångrat mig.

Innan jag började på Sockerskolan hade jag klarat att vara helt sockerfri i drygt tre veckor som max. Jag hade inte klarat det nu heller om jag inte gjorde det jag gör. Trots att jag gör så mycket jag kan, trots att jag tar min "medicin" i form av friskfaktorer varje dag, kan jag inte garantera att jag aldrig kommer att få någon återfall, men risken är i alla fall mindre.

Sedan har jag försökt få till en bra kvällsrutin också. Först brukar jag läsa lite. Läser just nu boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken. Sedan släcker jag lampan, lägger mig till rätta och kör 12 minuter Yoga Nidra det sista jag gör. Somnar ofta väldigt snabbt. Ibland innan Yogan är slut. Vill det sig väl får jag sova gott utan allt för mycket uppvaknanden och jag vaknar pigg och utvilad till en ny dag.

Det är mycket jobb att hålla sig abstinent, men det är så värt det. Om jag kan så kan du också!

Funkar inte jättebra att träna

Är lite småförkyld och har varit varm i kroppen till och från under dagen. Ingen feber tror jag. Dessutom har jag ont i nacken. Körde ett cykelpass igår och det kanske blev lite långt, hårt och i ovan ställning för nacken. Har känt mig lite förkyld efter varje träningspass på sista tiden. Dels har jag nog något virus i kroppen, flera i vårt sällskap blev förkylda med feber i Egypten. Jag klarade mig hyfsat, ingen feber. Blev bara lite snorig och har varit det mer eller mindre sedan dess.

Så segt när jag inte kan träna ens det lilla jag tränar nu utan att få något "bakslag". Är verkligen inte van vid det. Sedan jag började med LCHF har jag sällan varit sjuk eller förkyld och jag har återhämtat mig otroligt fort efter träningspassen. Det kanske är så att min kropp fortfarande inte är i balans och jag behöver ta det lite lugnt ett tag till. Smyga igång ännu mer.

Fyller hundra dagar

Vilken resa det har varit. Då, i mitten på oktober när jag insåg på riktigt att jag behövde hjälp, kunde jag verkligen inte tänka mig att jag skulle vara där jag är nu. Jag har kommit en bra bit. Ändå är det bara början.

Det är mycket jobb med att hålla beroendet borta. Men man måste göra jobbet varje dag. Jag ser det som att jag måste ta min medicin för att bekämpa sjukdomen. Tar jag inte min medicin kommer jag att insjukna förr eller senare. Det är inte alltid jag har lust att ringa, skriva, läsa o.s.v. men det är bara att göra det ändå. Man får agera som om man har lust.

Jag är väldigt tacksam för verktygen som jag fått lära mig på Sockerskolan. Det funkar verkligen - om man använder dem. Och så är det så roligt att få lära känna en massa nya fina människor. Människor som är i samma situation. Tillsammans är vi starka.