När jag började inse att jag är sockerberoende ville jag verkligen inte att det skulle vara så. Jag förnekade och kämpade emot. Inte bara för att det är en svår sjukdom som i värsta fall har dödlig utgång, utan för att jag skämdes. Det är egentligen lite knepigt att skämmas för en sjukdom. En sjukdom i hjärnan som man inte kan rå för. De flesta skulle inte skämmas om de fick cancer även om det i många fall är självförvållat.
Skam handlar om vem vi är (till skillnad från skuld som handlar om något vi har gjort). Skammen är motorn i alla beroendesjukdomar. Skammen får oss att känna oss ovärdiga och otillräckliga. Det är jobbigt att inte kunna hantera maten som en normal människa. Man gör hela tiden saker som strider mot ens egna moraliska värderingar. Det skapar både skuld och skam. Och för att trycka ner de känslorna drogar man ännu mer och skäms ännu mer och så är man inne i en ond cirkel.
För att minska på skammen behöver vi prata om det vi skäms för. För skammen gillar hemlighetsmakeri och tystnad. Den livnär sig på att känna sig utanför och annorlunda. Det är därför jag skriver om det här även om det tar emot ibland. För att jag inte vill skämmas mer.
Åh jag håller med så mycket! Skrev ett långt inlägg igår om hur skamfyllt det är, inte bara att vara tjock men också att vilja gå ner i vikt. Som om man inte har karaktär nog att klara det på att "springa mer och äta mindre" utan måste ta till dessa "drastiska dieter" som att väga maten, utesluta socker osv. För vissa är det inte så lätt. =/
SvaraRaderaTack för din kommentar. Egentligen är det inte så drastiskt att utesluta socker, mer logiskt och naturligt. Tänker på hur vi människor åt för tiotusen år sedan. Det är inte konstigt att vi har svårt att hålla vikten när vi äter sånt som våra kroppar inte klarar av.
Radera