Viktnedgång

Som jag skrev i mitt första inlägg upplever jag att jag har haft problem med vikten sedan barnsben egentligen. Var inte särskilt tjock som barn, kanske lite kraftig, kanske inte, men jag upplevde i alla fall att jag var större än andra. Överallt hörde jag att det bara var att hålla igen och dra ner på kalorier och fett. Träna skulle man också göra. Hela skoltiden hatade jag dock skolgymnastiken intensivt. Jag var inte bra på något och blev alltid vald bland de sista när det var någon lagsport på gång. Nu, som vuxen, har jag hittat någonting jag gillar och tränar flera pass i veckan, men mer om det i nästa inlägg.

Vikten ökade genom åren. För varje diet vägde jag mer efter än innan. Det ständiga sötsuget var väldigt påfrestande. Jag var nästan alltid sugen på "något" (onyttigt), men om jag har gav efter för suget fick jag ångest eftersom det inte är gynnsamt varken för vikten eller hälsan. För mig har det inte fungerat att äta mindre och träna mer. Korta perioder kanske, men inte i längden. Jag tänkte alltid på mat och ofta då onyttig mat, kakor, glass och godis. När ska jag äta, vad ska jag äta, vad borde jag äta och vad borde jag inte äta. Ohållbart.

Jag kände mig onormal. Varför kunde "alla andra" hålla vikten och inte jag. Jag kunde inte acceptera att jag var en sådan sort som inte skulle kunna ha normal vikt och vara välmående. Efter många år hittade jag till slut LCHF och efter en del testande och återfall känns det nu som att jag har hittat rätt. Jag har hittat någonting som funkar för mig. Nu är jag sällan sugen på "något". Väldigt skönt att slippa det.

Numera tänker jag sällan på mat överhuvudtaget mer än när jag verkligen är hungrig. Jag har inte särskilt många extrakilon nu, men några är det och de försvinner ett efter ett. Samtidigt som jag får äta en massa god och nyttig mat. Varje dag. Kan det bli bättre?

Jag har inga problem med att låta viktminskningen ta tid. Detta är ingen tillfällig diet utan en livsstil som jag trivs med och mår bra av. Det är det viktigaste.