Det är över fyra år sedan jag gick in i behandling för mitt socker- och matberoende. För mig har det varit ganska lätt att utesluta socker och gluten, det har varit svårare med andra saker som jag ofta överäter när jag inte är i balans. Livsmedel som på pappret är nyttiga, men som inte är för mig för att jag inte kan äta dem på ett normalt och värdigt sätt. Sjukdomen har varit mycket aktiv under många, både kortare och längre perioder. Mina ätbeteenden och andra beteenden har inte varit abstinenta alltid.
Jag hade nog en föreställning om att både mitt fysiska och psykiska mående skulle bli bättre och bättre med tiden. Trendkurvan har absolut pekat uppåt, men det har inte gått alls i den takt som jag hade hoppats på som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag har mycket kvar att jobba med. Nu ska jag utesluta brister, obalanser och intoleranser och åtgärda dem ordentligt så att jag har en bra grund att stå på. Vid sidan om det jobbar jag mycket med olika friskfaktorer.
Under hela tiden jag varit i tillfrisknande har jag funderat på vilka mina tidiga varningssignaler är på att jag är på väg ”ner”. Svackorna kommer antagligen inte så plötsligt som jag upplever dem utan det är bara jag som inte fattar i tid. Att lära mig att förstå dessa tidiga varningssignaler är nödvändigt för annars är det risk för att det går för långt. Går det för långt, har jag ingenting att sätta emot och det kan ta månader innan jag kommer upp igen.
En sak som jag tror att jag gör är att när jag mår bra en period och har energi så blir jag lite nonchalant och börjar prioritera bort vissa saker som kanske är nödvändiga för att fortsätta vara abstinent. Detta är saker som jag vet att jag behöver och gör mig gott, men jag tror att jag klarar mig utan. Det kan t.ex. vara att jag börjar hoppa över att ringa någon beroendevän varje dag. Det kan vara att jag börjar ta lite risker med sömn och återhämtning. Kanske att jag tar risker med maten om jag t.ex. är bortbjuden eller äter ute. När det går ännu längre kanske jag börjar slarva med att hålla ordning hemma, t.ex. diska upp efter middagen och bädda sängen. En annan sak som kommer lite senare är att det plötsligt blir jobbigt att planera maten, göra matlåda till nästa dag och det blir någon halvmesyr eller att jag tänker att jag ska köpa något på jobbet. Vilket sällan blir riktigt bra.
Jag hoppas jag har lärt mig läxan nu. Jag måste göra läxan och ta min medicin varje dag (d.v.s. friskfaktorerna) oavsett hur jag mår. Jag behöver ringa en beroendevän, jag behöver äta strikt efter min matplan, hålla ordning och reda, tänka på återhämtning o.s.v. Sedan ett par månader har jag börjat delta i 12-stegsmöten igen. Ofta ringer jag in på telefonmöten, men jag har även varit på ett par livemöten. Detta är något att jag känner att jag vill fortsätta med och jag planerar även att göra stegen igen när tiden är mogen.
Jag känner gott hopp för framtiden. Det kommer inte att gå perfekt, men jag tänker att med ovanstående i åtanke kommer jag att nå bra mycket längre än jag tidigare har gjort.
